Läsarnas ämnen - Hur jag blir bemött

Förra året i mars började jag i en ''vanlig'' skola. Jag hade gått i två speciella skolor för handikappade från sexårs till då sjuan. I lågstadiet och mellanstadiet trivdes jag hyftast. Efterssom min klass var med blandade handikapp tyckte jag att det gick för långsamt. Typ alla hade inlärningssvårigheter vilket jag inte har. Jag tyckte om eleverna men drömde om att gå i en ''vanlig'' klass med samma läroplan. När jag började i sjuan började jag i en ny sådan skola och jag hatade den direkt. Lärarna var idioter och jag sket i skolan i princip. Förutom Svenskan då jag gick i en ''vanlig'' klass. Men jag ville bara därifrån så efter fem år tjat om att få börja i en ''vanlig'' skola tog jag mitt pick och pack och började i en. Trodde det skulle vara svårare än det var men efter typ två veckor var det som om jag hade gått där sen länge sen. Jag fick snabbt vänner och ingen såg ner på mig.
Nyår 08 / 09 flyttade jag hit till täby, vilket jag hatade. Ville bo kvar i tyresö. Jag hade mina kompisar där. Minns att jag grät i 4 månader pga det. På den tiden hade jag inget självförtroende alls, jag var den där tysta tjejen. Jag var rädd att skaffa nya vänner pga mitt handikapp. Sommaren 09 hade min gata gatufest, där träffade jag Carro som nu är en av mina närmaste vänner och Lollo. Det tog ett tag innan jag våga gå fram men sen sprang min lillebror som då var ett till dom och mamma bad mej att se efter Erik och så börja vi snacka och så visade mamma blissen och så. Vi var hela kvällen och halva natten till klockan ett, två typ. Det var vänskap vid första ögonkastet, iaf mellan mig och Carro. Vi tre var hela sommaren. Och nyår 09 / 10. Men jag var fortfarande den osäkra tjejen som inte trivdes. Det var först när jag börja i vallatorp jag börja trivas och bli självsäker. Jag vet inte vad som hände men typ alla i skolan var så schysta och bryde inte sej om att jag var handikappad. Dom såg mioch inte rullstolen. Visst, vissa tyckte det var jätte coolt. Men det var nog i sommras jag verkligen blev mig själv.

Idag är jag en ny tjej som inte skäms för sitt handikapp. Jag har massor vänner som ser mig som vem som helst.