Jag är stark.

Jag har alltid stått på mig, från barndommen till idag. Jag har behövt vara stark i alla lägen. Och även om jag bara var en liten flicka har jag behövt tänka mognare än vad jag var. Både för min och familjens skull pga min pappa dog. Idag är det lika jobbigt. Mycke press, onda blickar, komentarer osv. Men jag ger aldig upp. Jag kämpar och det kommer jag alltid att göra. Många har frågat vem jag ser upp till men mitt svar är ingen. Jag har ingen ''mall'' att följa utan jag skapar mina egna fotspår. Jag är stolt över mig själv och allt jag har klarat av. Att förlorat en förälder, den riktiga olyckliga kärleken, mobbning, att leva med ett handikapp osv. Jag har klarat av allt och själv för det mesta. Visst, jag kanske inte är det posetivaste men jag är iallafall stark.