Kärlek. Tänk om dom inte fanns. Livet skulle vara mycke enklare men också tråkigare då. Kärlek ansers att bara vara som en dans som rosor. Men tänk efter. Ibland kan man sticka sig på rosor också.
Kärleken är nog tonårens starkaste känsla. Iallafall för många. Kärleken kan få en på topp och till botten. När man är kär kan det kännas som att allt krätsar runt Honom/Henne. Din favoritlåt blir den som påminner dig om Honom/Henne. Du hatade skolan men helt plötsligt älskar du den för Han/Hon är där. Allt Han/Hon säger till dig kommer du ihåg i detalj och i dina ögon är Han/Hon perfekt. Känner du igen dig?
Men om inte Han/Hon känner likadant då, hur gör man?
Mitt tips är att gråta ut. Ansträng dig inte för att bli kär i någon ny, för att oftast får man tillbaks känslorna för den första perssonen när du väl ser den igen. Det hände faktiskt mig. Jag hade vart kär i en kille hela läsåret sen kom sommarlovet och jag hade ''glömt'' honom men när väl skolan började och jag såg honom igen var det samma känslor som före sommarlovet. Att ''få nobben'' är hemskt, jag vet. Men sånt är livet, tyvärr. Småbarn ramlar många gånger innan dom kan gå och så är det med kärlek också. Man kanske blir sårad men plötsligt så står den riktiga kärleken framför dig så sluta aldrig leta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar