Snälla försök att förstå lite

Jag har alltid stått på mig, från barndommen till idag. Jag har behövt vara stark i alla lägen. Och även om jag bara var en liten flicka har jag behövt tänka mognare än vad jag var. Både för min och familjens skull pga min pappa dog.
Idag är det lika jobbigt. Mycke press, onda blickar, komentarer osv Åker till skolan med en klump i magen och falsk leende vajre dag. Tänker att jag måste klara av dagen. Känner samhöriget i klassen längre och är för det mesta tyst. Är jämt att säga något som kan bli fel. Jag känner mig så ensam och svag. Så failad. Så ful och konstig. Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster. . Men jag måste förstå att det är inte mitt fel. Jag är ju född så här. Men det är det att ingen förstår hur jag har det. Och ingen verkar bry sig heller.Jag kräver inte att bli förstådd, bara acepterad. Jag vill skita i alla negativa ord om mig men det är svårt. Vajre dag är det någon som komenterar något negativt om mig, antingen i skolan eller facebook. Jag vill inte vara den där negativa tjejen jämt, jag vill kunna vakna upp och le. Jag vill kunna vara lycklig. Men jag måste fortsätta kämpa trots allt.